Sparad i arbetsplatsen, jobbet, kollegor

Utvecklande feedback

Kollegan vid tangenterna…

På vår arbetsplats pratas det en hel del om feedbackkultur just nu, att vi alla måste bli bättre på att ge och ta feedback. Om feedback ges på rätt sätt kan det vara ett sätt att utvecklas i sin yrkesroll, sägs det. Det är ett vettigt skäl att ge feedback tycker jag!

hjarta
Berätta för kollegorna när de gör något du uppskattar

Fast trots att jag gillar tanken på feedback blir det inte så ofta det ges i praktiken här på jobbet. Visst, någon positiv kommentar säger vi nog till varandra då och då. Men det bästa är när det finns en reflektion bakom och mer innehåll än ett spontant “bra gjort! även om det så klart gör de flesta glada.

Använd en modell
För att det ska bli användbart och utvecklande för den man ger feedback behöver det vara en smula genomtänkt. Det finns en enkel modell du kan använda för att ge konstruktiv feedback.

  1. Börja med det som var bra. Det ska vara konkret, inte bara “det var bra” utan VAD var bra. Din kollega behöver veta specifikt vad det är som uppskattas och ska fortsätta med/göra mer av.
  2. Vill man, kan man därefter ge feedback på något man tyckte var mindre bra. Då säger du OCH, och därefter anger sedan den förändring som du tycker kunde göra det bättre.

Ett exempel enligt modellen ovan:” Det var en väldigt intressant föreläsning du höll med spännande exempel från verkligheten, OCH om du tittar upp lite mer från dina anteckningar kommer det bli ännu mer fängslande”.

Det viktiga ordet “och”
Ordet “och” är centralt när du ger kritik på något. Jämför exemplet ovan med att använda ordet “men” istället; ”…MEN du tittade mycket på dina anteckningar”. Det blir en helt annan ton och tar udden av det positiva som just sagts. Det finns risk att bara det där sista, kritiska, är det som tas emot. Personen kanske inte känner att den fått utvecklande feedback utan bara är nedtyngd av kritik. Feedback ska vara utvecklande så skicka med en bild hur det ska bli bättre istället för känslan av att något var dåligt. Det ska vara lösningsinriktat – hur man kan göra istället – och något som faktiskt går att förändra så det är konstruktivt.

Ge bara feedback till den som vill ha
Det kan vara en bra idé att först fråga kollegan om den vill ha feedback. Det kan finnas tillfällen då man faktiskt inte vill det. Man kanske själv är medveten om vad som blev mindre bra, är för stressad för att ta emot feedback och så vidare.

Be om feedback
Vill man själv ha feedback kan man fråga efter den också. Jag gjorde just det för ett tag sedan. Jag var fullt beredd på kritik på min prestation, men fick oväntad kritik på innehållet istället. Min första tanke var att försvara mig, ”han måste ju ha missuppfattat mig!”. Men jag är så nöjd att jag faktiskt hann hejda mig och bara lyssnade istället, se feedback trappan här intill.

feedback-trappan
Målet är att komma högst upp i trappa

Även om du inte håller med om det som sägs kan du alltid lyssna och tacka för att någon tagit dig tid att ge återkoppling. Det gäller att reflektera, kan det finnas ett uns av sanning i kritiken? Sedan väljer du om det är något du vill förändra eller inte.
Och fundera lite på vad du gör när du får positiv feedback. Var i trappan står du då? Förvånansvärt många är långt ned i trappan och förklarar att det inte var deras förtjänst eller det de gjort inte var så svårt egentligen. Men även här gäller att lyssna, bearbeta och säga tack!

Kram Kollegan

Annonser
Sparad i byta jobb, karriär, socialtjänsten,socialsekreterare

Svårt att ta beslut

fullsizerender
Jobbtankar bland höstlöven

Soctanten vid tangenterna…

Datum för start på nya jobbet är bestämt – 19 december dyker jag upp på arbetsplatsen.  Förvånande hur skönt det känns nu när beslutet är fattat och definitivt. Det var ju så mycket vånda och ältande inför hur jag skulle göra med argument fram och tillbaka, diskussioner med familj och vänner och många frågor till personer  som redan jobbade i branschen. Inför min research av nytt jobb hittade jag bland annat en socialsekreterare på Linkedin.

Hennes ovanliga namn gjorde att jag snabbt fick fram hennes kontaktuppgifter på  Eniro.Därefter blev hon uppringd av mig. Trots att hon inte hade en aning om vem jag var svarade hon snällt och tålmodigt på mina frågor.  Sammanfattningsvis fick jag en positiv bild av yrket. Därefter pratade jag med en bekant till en kompis och bad henne berätta vad hon tyckte. Utan att gå in på detaljer kan man säga att bilden blev den motsatta mot vad föregående socialsekreterare hade sagt.

Helst hade jag bara velat doppa tån

Det jag till slut kom fram till var att oavsett hur mycket jag ältade, läste på och ringde runt skulle jag aldrig komma fram till ett definitivt svar. Delvis för att jag själv måste prova och  känna efter. Delvis för att det aldrig går att veta  säkert hur det ska bli – inte när man byter jobb och definitivt inte när man byter bransch. Den gamla klyschan ”man vet vad man har men inte vad man får” stämmer  tyvärr. Och när man inte vet vad man får kan det vara läskigt att kasta sig ut på arbetsmarknaden. Egentligen hade jag nog helst bara velat doppa tån och känna lite på temperaturen. För att sedan snabbt dra tillbaka foten igen om vattnet visade sig vara för kallt. För att tala klarspråk hade det varit tryggt att ta tjänstledigt för att testa nytt. Men den möjligheten finns  inte,då får det bli så här…

När jag tvivlar på mitt kommande byte av jobb tröstar jag mig med att inget är hugget i sten. Det här är ett steg på vägen bland många. En gång i tiden kunde jag tänka ”jaha, det var studievägledare du blev”. Jag kommer inte göra om det misstaget på nästa arbetsplats. Inget ont i yrkesrollen som studievägledare, det är roligt och jag skulle inte ha något emot att jobba med liknande arbetsuppgifter i framtiden men som sagt- inget är hugget i sten. Varför bestämma sig när man kan jobba med så många roliga saker? Och dessutom håller igång ältandet om yrkesroll och arbetsmarknad☺

Kram Soctanten

Sparad i arbetsplatsen, fikarast, jobbet, kollegor, personligt

Vad pratar du om under fikapausen?

Kollegan och Soctanten reflekterar tillsammans…

Fikarasten närmar sig med stormsteg. Kaffedoften sprider sig i korridoren. Åh, äntligen dags att lämna datorskärmen för en stund för lite samvaro med kollegorna! När kollegan i rummet intill säger ”nu är det fika” är det dags att ta sig till fikarummet för lite välbehövlig paus. Prata om hur helgen varit, vem som åkte ut i Idol, senaste nyheten i lokaltidningen eller en dråplig situation man just varit med om.

Men din kollega kanske hellre vill diskutera nya formuläret för budgetunderlag? Eller hur svårt det nya datorsystemet är att hantera. Vilken funktion är det egentligen man ska använda för att få ut en viss statistik? Det är inte helt ovanligt att en del kollegor vill använda rasten till att fördjupa sig i diverse arbetsfrågor. Det är så smidigt att ställa frågor och ha åsikter om jobbet när många är samlade. Men är det något som man ska använda sin fika- eller lunchrast till?

För- och nackdelar med att prata jobb

Ser du fikarasten som ett bra tillfälle att ventilera jobbfunderingar med personer man inte ser under resten av dagen? Ett lättsammare sätt att prata kring sitt jobb än att ta det på ett möte? Eller föredrar du, som oss, att få en paus från arbetstankarna och prata om annat?

kaka
Vem får sista kakan?

Klart vi ser fördelarna med jobbprat ibland. Men visst är det roligare att prata något annat än arbetsuppgifter då och då under dagen?! Man är ju trots allt på arbetsplatsen större delen av sin vakna tid. Då kan det vara både skönt och nyttigt att få koppla bort jobbet emellanåt. Dessutom tycker vi att det blir roligare att gå till jobbet om man ser kollegorna som en person och inte bara en arbetskamrat. Och för att uppnå det krävs det personligt snack på fikarasten, tänker vi!

Du behöver inte dela med dig av smaskiga detaljer

Vi menar inte att man ska dela med sig av smaskiga detaljer från skilsmässan man ligger i, senaste terapibesöket eller konflikten med svärmor. Men något utöver jobb kan man väl unna sig att lägga fikapausens samtal på emellanåt. Om man dessutom är på en arbetsplats med olika professioner som möts i lunchrummet kan detaljer om den andres arbetsuppgifter vara, faktiskt, dödstrista.

Social behöver inte betyda extrovert

Vi vill förtydliga att det är helt okej att vara en introvert person, man kan vara introvert och ändå intressant, trevlig och social. Vi menar inte heller att man inte någon gång då och då passar på att fråga om en arbetsuppgift, det gör väl alla ibland. Vi tänker mer på kollegor som egentligen är trevliga, men under lunch – och fikaraster nästan alltid hittar ett sätt att leda in samtalet på torra diskussioner om arbetsuppgifter.

Så tänker vi, men vad tycker DU?? Kommentera gärna!

Fikakram/Soctanten och Kollegan

Sparad i byta jobb, nytt jobb, socialtjänsten,socialsekreterare

Mentala riktlinjer inför nytt jobb

img_0928
Riktlinjer inför nytt jobb…

Soctanten vid tangenterna…

Jag blir irriterad över den negativa bild som socialtjänsten och yrket socialsekreterare verkar ha i så mångas ögon. En oförtjänt negativ stämpel trots att jobbet är viktigt, kvalificerat och intressant. De socionomer som utför det har tre och ett halvt års utbildning, vilket är längre än – utan att nämna några namn – men flera andra samhällsvetenskapliga utbildningar som inte alls dras med samma negativa associationer. Jag tänker att det handlar om att socialsekreteraren ofta är och arbetar i  en kvinnodominerad bransch. Och att man jobbar med utsatta grupper i samhället. Sorgligt att det är faktorer som ska dra ner yrkets status.

Utöver folks tyckande får jag också en del konkreta åsikter från de som faktiskt har erfarenhet av branschen. Där är det större variation på kommentarerna – stressigt, överbelastat, brist på personal och hög omsättning, kollegor som behandlar varandra illa på grund av att de är så stressade. Men också att socialtjänsten har blivit bättre på att ta hand om sin personal, satsar på grundläggande introduktion och att det inte går att dra alla socialkontor över en kam, det beror på var man är.

Mentala riktlinjer inför nytt jobb

Oavsett vilket ser jag fram emot att få pröva nytt och utvecklas och lägger också upp några egna mentala riktlinjer för mig själv –

  • Inse att jag är en myndighetsperson men med fokus på att först och främst hjälpa klienterna.
  • Jag är med och inte mot klienten
  • Inte se det först och främst som att jag ska hantera problem utan att min roll är att lösa problem och hjälpa människor till en bättre situation
  • Inte vara en duktig flicka – blir jag för stressad eller känns det för mycket så måste jag säga till
  • Oavsett hur det blir så blir det utveckling och erfarenhet i yrkeslivet

Hoppas att det ska hjälpa mig plus att läsa på lite om Sol, LVU och BBIC. Det var ju trots allt snart sju år sedan jag läste min utbildning… Och vill du läsa mer om socialt arbete rekommenderas akademikerbloggen. Den hittar du via länken nedan!

http://www.akademikerbloggen.se/etiketter/socialt-arbete

Kram Soctanten

Sparad i arbetsplatsen, jobbet, karriärcoachen Nina Jansdotter, kollegor

Hur privat ska du bli med dina kollegor?

en-dag-pa-stranden
Soctanten och Kollegan jobbfilosoferar med fötterna i sanden

Nu är det dags för dig att få träffa Kollegan och Soctanten TILLSAMMANS. Det är Soctanten vid tangenterna men bådas tankar.

Vi hoppas att detta inte kommer bli alltför överväldigande för dig. Vi två jobbar ju trots allt på samma arbetsplats och emellanåt möts våra vägar. Ibland är det Kollegan som kommer förbi kontoret med en fundering. Ibland är det Soctanten som känner sig sugen på att vara social. Det är ju inte helt fel, till och med ganska trevligt stundtals. Men, det kan ändå väcka en del funderingar hos oss om privatlivets vara eller icke vara. Att vi har ett privatliv utanför arbetsplatsen är ganska självklart och ju längre man jobbar ihop desto mer lär man ju känna varandra.

Men att känna varandra som yrkesperson eller privatperson behöver kanske inte vara samma sak. Det kan vara individuellt var gränsen går för hur mycket man vill dela med sig av det som händer utanför jobbet. Vi tänker att det också handlar om vilka kollegor vi samarbetar med. Med en del klickar man bättre och med andra sämre. Självklart blir det mer naturligt att man kommer närmare varandra och kanske vill berätta mer om det är en kollega där man känner att personkemi finns.

 Soctanten och kollegans relation

Om vi ska gå till oss själva har vi jobbat flera år tillsammans innan vi lärde känna varandra på ett mer personligt plan. Vi har inte tyckt illa om varandra – det är inte det. Men vi har inte jobbat så nära, mest stött på varandra då och då i fikarummet och på personalmöte. Så – på grund av olika omständigheter hamnade vi närmare varandra i arbetsuppgifterna. Dessutom kom vi närmare varandra rent geografiskt. Vårt kollegiala umgänge tenderar att vara personligt och emellanåt privat. Jag (Soctanten) kan ibland känna mig något för mycket som en glappkäft men Kollegan verkar inte lida av det.

Personlig men inte privat?

Enligt karriärcoachen Nina Jansdotter är en god riktlinje på jobbet att vara personlig men inte privat. Där har Kollegan ett konkret exempel på när arbetskamraters privatliv kommer alltför tätt inpå. Det var en medarbetare som berättade att hen hade en kärleksaffär utanför äktenskapet. För Kollegan blev det svårt att förhålla sig till informationen. Hur skulle detta ovälkomna förtroende hanteras?

Så, var privat med måtta- Därmed sagt håller vi inte helt med Nina. Vi tycker att man kan vara privat med några få utvalda – välj med omsorg och var inte privat med alla. För din skull men också för andras. Alla vill inte höra om ditt privatliv!

Men vad ska man då prata om på fikarasten eller i lunchrummet? Det återkommer vi med i nästa inlägg. Missa inte det!

Höstruskiga kramar från Soctanten och Kollegan!

 

Sparad i jobbet, karriärcoach, personligheter på arbetsplatsen

Besök hos jobbcoachen

eneagrammet
Vem är du enligt enneagrammet? Det påverkar vilken typ av arbetsuppgifter du trivs med och hur din ideala arbetsplats bör se ut

Kollegan vid tangenterna…

Jag har träffat en coach! Utgångsläget var att få hjälp att reda ut vad jag vill läsa i vår. Visst kan man prata med vänner, familj och kollegor om detta. Men, det finns en poäng att även träffa någon som inte känner en alls. Samtalet blir fokuserat, fritt från ens personliga historia och man vågar vara ärlig. Coaching kan vara en hjälp att fundera kring sig själv och sin framtid, med en coach som är engagerad i det du pratar om, ställer lite frågor då och då vilka får dig att tänka i nya banor och ta dig framåt.

 Första mötet med coachen

Jag var på två möten, till en kostnad av 800:-/ 90 minuter. Vad gav det då? Vid första mötet gick coachen igenom olika personlighetstyper enligt enneagrammet, som var en ny modell för mig. Hon kopplade det till yrkesroller och hur man reagerar på stress, drivkrafter och så vidare utifrån vilken grundkaraktär man har. Även om jag inte köper hela konceptet så gav det lite nya tankar. Jag fick också formulerat mer av vad jag vill och bättre struktur på flaxiga funderingar.

Andra mötet med coachen

Andra gången blev lite mer personlig och vi kom bland annat in på rädslan att misslyckas när man gör något nytt. Vi diskuterade vad ”att misslyckas” innbär och vad som gör det så skrämmande. Hon tog upp att stora förstagledare som misslyckas inte ser det som misslyckanden utan en väg att hitta vad som fungerar – om något inte fungerar så går man vidare och prövar en ny väg.  Kom fram till att klyschan stämmer; misslyckanden finns faktiskt inte – bara erfarenheter!

Vem är du enligt enneagrammet?

Efter två sittningar med en coach är jag så klart inte fulländad uttolkare av enneagrammet.:) Men kort kan man sammanfatta det som att man försöker hitta den grundkarakär som  bäst stämmer in på vem man är. Det finns tester för detta, men de är inte så bra. Det är bättre att man utgår från vad man själv tycker, enligt coachen.  De grundkaraktärer som är ”grannar” påverkar också personligheten. Den som är i pilens högra riktning visar hur man reagerar under stress, medan den vänstra pilen visar vad man bör sträva mot.

Kram/ Kollegan

 

Sparad i byta jobb, nytt jobb

Att sluta jobbet är en sorgeprocess

 

img_0922
Kombinerar dammsugning med jobbfunderingar

Soctanten vid tangenterna…

Så – nu är chefen meddelad om mitt byte av jobb. Jag får frågan om vilket jobb jag byter till och därefter kort förvånad tystnad när jag berättar vilken arbetsplats det blir. Därefter lyckönskningar och grattis. Nästa steg blir att skriva under papper, lämna in till avdelningschefen, meddela till närmaste arbetsgruppen och sedan till alla andra. Därefter avtackning, tårtor, avsked och förväntan om att jag ska avsluta med några väl valda ord.

Jag har aldrig avslutat en fast anställning tidigare. Bara haft extrajobb under studierna och över somrarna. Så jag har inte insett vilken process det är att sluta på ett jobb. Det är inget som går obemärkt förbi utan måste tas upp i flera olika sammanhang

Jag läser en artikel om att sluta jobbet med finess som listar goda råd för vad man ska tänka på. I texten tar dem upp avslutning på jobbet som just en process – inte helt olikt när ett förhållande tar slut. Sverige är litet menar författarna så det gäller att avsluta snyggt.

Som nummer ett tas tveksamheten upp – ska man byta jobb eller inte. Den känner jag alltför väl igen, efter att ha ältat ett byte av jobb under ett par år vet jag allt om tveksamhet Texten tar också upp sorgearbetet – ångest och ont i magen – helt normalt – en del av sorgetiden. Tydligen ska det därför vara bra med tårt – och avskedsord- även om man som mig, inte helt ser fram emot det.

Vill ni läsa resten av artikeln – klicka på länken nedan!

Sluta jobbet med finess